Vasa (Vaasa)
 |
Fram till 1852 låg Vasa i det område som nu kallas för Gamla Vasa, ungefär sju kilometer sydost om stadens nuvarande centrum. På 1300-talet sträckte sig havet in dit och platsen där Vasa senare grundlades var en ö som hette Mustasaari (Svartholmen). Mustasaari socken nämns första gången 1348 i ett brev om handelsfrihet utfärdat av kung Magnus Eriksson. På 1360-talet anlades Korsholms slott på en holme i närheten av handelsplatsen – det vill säga nuvarande Korsholms vallar i Gamla Vasa. Slottet blev förvaltningscentrum för Korsholms län som fram till 1441 omfattade hela området kring Bottenviken, både norra Sverige och norra Finland.
På handelsplatsen i Mustasaari eller Mussor, som den ofta kallades på svenska, anlades en stad den andra oktober år 1606 av Karl IX. Staden erhöll sina första privilegier 1611 och tilldelades samtidigt namnet Vasa till åminnelse av Sveriges då regerande konungaätt, Vasaätten. Karl IX var den yngste sonen till Gustav Vasa.
Under 1808–09 års krig utkämpades på stadens gator den 25 juni 1808 en häftig strid mellan en avdelning landstigna svenska trupper under Bergenstråhles befäl och ryska ockupationstrupper. Efter striden slut skedde i staden en fem dagar lång våldsam plundring som genomfördes av de ryska trupperna.
Vy över staden Vasa från nordost, före branden 1852. En litografi av [[Johan Knutson, 1840-tal
Efter att ha staden ödelagts i en brand den 3 augusti 1852 flyttades Vasa sju kilometer närmare havet till Klemetsö. Kyrkoruinen och det fåtal stenbyggnader som kvarstod efter branden kan beses i Gamla Vasa. Genom kejserligt manifest 1855, med anledning av några enskilda stadsbors anhållan, förändrades den nya stadens namn till Nikolajstad; finska Nikolainkaupunki (efter tsar Nikolaj I av Ryssland). Alla försök att få ändringen att återgå var förgäves, intill dess efter ryska revolutionen 1917. Då återfick staden sitt gamla namn, som hela tiden fortlevt i dagligt tal.
I augusti 1855, under det pågående Krimkriget bombarderade den engelska flottan Brändö hamn.
Under finska inbördeskriget 1918 tog en del av landets regering sin tillflykt till Vasa, som blev det vita Finlands centrum. Den vita senaten, Finlands Senat, höll till i stadshuset. Som erkänsla för det understöd stadens invånare lämnat erhöll staden efter krigets slut rätt att i sitt vapen föra Finlands frihetskors. På de rikssvenska frivilliga brigadmedlemmarnas hjältegrav i Vasa, den så kallade Svenska kullen, har på initiativ från Sverige rests ett monument med de stupades namn.
Isvägen över Kvarken från Umeå uthamn i Holmsund till Vasa utgjorde en viktig försörjningsrutt för Finland under vinterkriget 1939–1940, då Vasa utsattes för ryskt bombardemang. I Tiklasparken, mittemot Malmögården, har ett minnesmärke i form av en gyllene hand på en låg piedestal placerats till minne därav.
Några av Vasas nuvarande stadsdelar som tidigare tillhörde Mustasaari socken, har en historia som kan spåras ända tillbaka till medeltiden. Till dem hör Sundom, eller Murmursund som byn hette, och Höstves eller "Hösteuesi" som man skrev. Syningsmän från de båda byarna deltog år 1440 vid en rågång i dåvarande Mustasaari socken. Namnet Gerby förekommer i dokument från 1470-talet. Namnet Västervik, eller "Westeruick" som det stavades, återfinns i ett dokument från 1543.
