Nynorska
Nynorska (på norska nynorsk) är en av de två officiella målformer som tillsammans utgör det norska skriftspråket. Den andra målformen benämns bokmål. Före 1929 kallades nynorskan landsmål. Landsmålet blev ett jämställt, officiellt sätt att skriva norska genom det så kallade Sidestillingsvedtaket, ett beslut av Stortinget 1885. Nynorska blev ett alternativ till riksmålet, som skriftligen var nästan identisk med danska. Landsmål bytte namn till nynorska 1929 efter ytterligare ett beslut i Stortinget. Än i dag finns ingen ”riksnorska”, men det är bokmålet som är den rådande norska skriftformen.
Nynorskan som skriftspråk utvecklades från mitten av 1800-talet. Språkpolitiskt fanns det vid denna tid ett behov av att återupprätta det norska språket, eftersom endast det danska skriftspråket hade använts under den långa dansk-norska unionstiden. Filologen Ivar Aasen, bördig från Ørsta i Møre og Romsdal, drev tesen att ett genuint norskt språk hade överlevt i landets bygder utanför städerna. Det fjällrika landskapet har begränsat kommunikationen och motverkat språklig påverkan mellan olika regioner. Aasen ville undersöka språket i hela landet och företog många och långa vandringar, under vilka han nedtecknade folkspråket.
Aasens arbete kan efteråt ses som en del av den nationalromantiska rörelsen i flera länder i Europa. Några år tidigare hade Per Christian Asbjørnsen och Jørgen Moe genomkorsat delvis samma bygder i arbetet med att nedteckna sagorna till samlingarna Norske folkeeventyr. Ungefär samtidigt med Aasens vandringar rodde och löpte Elias Lönnrot Finland runt på spaning efter grundstommen till nationaleposet Kalevala. I Estland arbetade Friedrich Reinhold Kreutzwald med en estnisk motsvarighet, Kalevipoeg, och i Riga samlade något senare Krišjānis Barons folkminnen i Johann Gottfried Herders anda. Franz Liszt skrev bland annat ungerska rapsodier med folkmusikinslag och i Schweiz kom alphornet till heders igen.
I Norge vaknade ett intresse för utveckling av den nationella kulturen, exempelvis med Edvard Griegs folkmusikinspirerade kompositioner, samt Henrik Ibsens och Bjørnstjerne Bjørnsons arbete som hade stor betydelse för framväxten av norsk litteratur. Före 1907 skrevs det mesta emellertid med dansk stavning.
Efter fyra år på resande fot utgav Ivar Aasen 1848 Det norske Folkesprogs Grammatik. 1850 kom Ordbog over det norske Folkesprog och 1853 Prøver af Landsmaalet i Norge som innehöll Aasens förslag på en ny norsk skriftspråksnorm, som en rekonstruerande kompromiss mellan dialekter främst från Vestlandet.
1869 antogs bokstaven Å från Sverige som godkänt alternativ till stavningen AA för Å-ljudet, vilket 1938 blev obligatoriskt.
1885 antogs landsmål/nynorsk som jämställt det dansk-norska riksmålet i Norge. Redan 1889 publicerades Bibeln på nynorska, 15 år före bokmål.
1907, kort efter självständigheten från Sverige, reformerades riksmål/bokmål till ett norskt språk istället för dansk stavning, och 1929 beslutades om de nuvarande, mera neutrala namnen "bokmål" respektive "nynorsk".
I samband med språkreformen 1938 behövde skolböckerna bytas ut överlag, så kommunerna valde så att en tredjedel av eleverna fick sin undervisning på nynorska 1943.
Från 1910-talet drev den norska staten en språkpolitik som syftade till att de bägge målformerna skulle närma sig varandra, så kallad samnorsk efter Moltke Moes initiativ, men motståndet blev till slut för starkt, framför allt från bokmålsanhängare, med en stor konflikt speciellt under 1950- och 1960-talen. Försök att minska konflikten gjordes på 1960-talet med en inrättad "språkfredskommitté". Sedan 2002 har samnorsksträvandet formellt avslutats, och försök görs inte längre att på politisk väg sammanslå olika slags skriven norska.
Nynorskan som skriftspråk utvecklades från mitten av 1800-talet. Språkpolitiskt fanns det vid denna tid ett behov av att återupprätta det norska språket, eftersom endast det danska skriftspråket hade använts under den långa dansk-norska unionstiden. Filologen Ivar Aasen, bördig från Ørsta i Møre og Romsdal, drev tesen att ett genuint norskt språk hade överlevt i landets bygder utanför städerna. Det fjällrika landskapet har begränsat kommunikationen och motverkat språklig påverkan mellan olika regioner. Aasen ville undersöka språket i hela landet och företog många och långa vandringar, under vilka han nedtecknade folkspråket.
Aasens arbete kan efteråt ses som en del av den nationalromantiska rörelsen i flera länder i Europa. Några år tidigare hade Per Christian Asbjørnsen och Jørgen Moe genomkorsat delvis samma bygder i arbetet med att nedteckna sagorna till samlingarna Norske folkeeventyr. Ungefär samtidigt med Aasens vandringar rodde och löpte Elias Lönnrot Finland runt på spaning efter grundstommen till nationaleposet Kalevala. I Estland arbetade Friedrich Reinhold Kreutzwald med en estnisk motsvarighet, Kalevipoeg, och i Riga samlade något senare Krišjānis Barons folkminnen i Johann Gottfried Herders anda. Franz Liszt skrev bland annat ungerska rapsodier med folkmusikinslag och i Schweiz kom alphornet till heders igen.
I Norge vaknade ett intresse för utveckling av den nationella kulturen, exempelvis med Edvard Griegs folkmusikinspirerade kompositioner, samt Henrik Ibsens och Bjørnstjerne Bjørnsons arbete som hade stor betydelse för framväxten av norsk litteratur. Före 1907 skrevs det mesta emellertid med dansk stavning.
Efter fyra år på resande fot utgav Ivar Aasen 1848 Det norske Folkesprogs Grammatik. 1850 kom Ordbog over det norske Folkesprog och 1853 Prøver af Landsmaalet i Norge som innehöll Aasens förslag på en ny norsk skriftspråksnorm, som en rekonstruerande kompromiss mellan dialekter främst från Vestlandet.
1869 antogs bokstaven Å från Sverige som godkänt alternativ till stavningen AA för Å-ljudet, vilket 1938 blev obligatoriskt.
1885 antogs landsmål/nynorsk som jämställt det dansk-norska riksmålet i Norge. Redan 1889 publicerades Bibeln på nynorska, 15 år före bokmål.
1907, kort efter självständigheten från Sverige, reformerades riksmål/bokmål till ett norskt språk istället för dansk stavning, och 1929 beslutades om de nuvarande, mera neutrala namnen "bokmål" respektive "nynorsk".
I samband med språkreformen 1938 behövde skolböckerna bytas ut överlag, så kommunerna valde så att en tredjedel av eleverna fick sin undervisning på nynorska 1943.
Från 1910-talet drev den norska staten en språkpolitik som syftade till att de bägge målformerna skulle närma sig varandra, så kallad samnorsk efter Moltke Moes initiativ, men motståndet blev till slut för starkt, framför allt från bokmålsanhängare, med en stor konflikt speciellt under 1950- och 1960-talen. Försök att minska konflikten gjordes på 1960-talet med en inrättad "språkfredskommitté". Sedan 2002 har samnorsksträvandet formellt avslutats, och försök görs inte längre att på politisk väg sammanslå olika slags skriven norska.
