Karta - Kanarieöarna (Canary Islands)

Kanarieöarna (spanska: Islas Canarias, av latinets Insulae canariae, "Hundöarna", efter det latinska ordet Canis vilket betyder hund) är en spansk ögrupp och autonom region, belägen i Atlanten, utanför Afrikas västra kust. Öarna är belägna cirka 1 500 km från Madrid och deras avstånd till Afrika är mellan 95 och 450 kilometer. Kanarieöarna räknas geografiskt till Afrika, men politiskt till Europa.

Ögruppen består av sju större öar: Teneriffa, Fuerteventura, Gran Canaria, Lanzarote, La Palma, La Gomera, El Hierro men även sex mindre obebodda öar.

Befolkningen är huvudsakligen koncentrerad till de två huvudstadsöarna: cirka 43 % på ön Teneriffa och 40 % på ön Gran Canaria. Huvudstaden delas mellan städerna Las Palmas de Gran Canaria och Santa Cruz de Tenerife.

Redan före början av vår tideräkning fanns en inhemsk befolkning på vissa öar. De härstammar från Nordafrika och det är oklart när de bosatte sig där, men sannolikt för mellan två- och tretusen år sedan.

Kanarieöarna har varit kända av européer sedan antiken och troligtvis upptäcktes öarna av Hanno Sjöfararen från Karthago då han omkring 510 f.Kr. gjorde en upptäcktsresa längs den Afrikanska västkusten. De kan emellertid ha varit kända redan av fenicierna som sökte efter det eftertraktade röda färgämnet i lav, eftersom Kanarieöarna ibland kallas Purpuröarna eller sammankopplas med Hesperiderna. Historiska öar i den västra Atlanten sammankopplas ofta med Kanarieöarna och med Sankt Brandanus legendariska resor.

Från 1290-talet och framåt besökte flera sjöfarare från Mallorca, Portugal och Genua öarna. Lancelotto Malocello bosatte sig på Lanzarote 1312. Mallorkinerna drev en missionsstation på ön mellan 1350 och 1400 tillsammans med en biskop. År 1344 lät påven kröna Luis de la Gerda, en ättling av Alfons X av Kastilien, till konung över öriket, men denne tog det aldrig i besittning. Det gjorde inte heller Robert de Bracamonte, som fick öarna som gåva av Henrik III av Kastilien och därefter överlät riket åt Juan de Béthencourt.

På 1400-talet och långt senare ansågs västligaste delen av El Hierro vara världens ände. Denna punkt blev också på 1600-talet av Richelieu utsedd till referenspunkt för noll-meridianen på kartor, senare ersatt av Greenwich-meridianen. På kartor anges referenspunkten med det franska namnet på ön, Ferro.