Karta - Orkneyöarna (Orkney Islands)

Orkneyöarna (engelska: Orkney) eller Orknöarna (‑ey‑ betyder ö, och Orkneyöarna är en tautologi, Orknööarna) är en ögrupp belägen norr om det skotska fastlandet. Orkneyöarna är en kommun och ett ståthållarskap. Gruppen av de omkring 200 små öarna har sin sydligaste punkt 16 kilometer norr om Caithness. Den största ön är The Mainland (fasta Orkney), som med en area på 523 kvadratkilometer är den sjätte största ön i Skottland och den tionde största ön i Storbritannien. På ön ligger ett antal fornlämningar av neolitiskt, piktiskt och nordiskt ursprung. Fyra av de större neolitiska fornlämningarna valdes av Unesco 1999 till världsarv under namnet Heart of Neolithic Orkney.

Orkneyöarnas centralort, Kirkwall, ligger på Mainland. Samhället har cirka 7 000 invånare. Det andra större samhället på öarna är Stromness, också på Mainland, med 2 000 invånare (2004). Orkneyöarna har totalt cirka 20 000 invånare och är den befolkningsmässigt minsta kommunen i Skottland.

På öarna talades norn, ett språk med fornnordiska rötter, fram till 1800-talet, då det trängdes ut på grund av inflyttning från det skotska fastlandet.

Orkneyöarnas officiella flagga är Union Jack. Traditionellt har även en inofficiell flagga som lokalt kallas The Cross of St. Magnus (St. Magnuskorset), uppkallat efter Orkneyöarnas helgon Saint Magnus, använts. Flaggan är röd med ett gult skandinaviskt kors, likt de nordiska flaggorna. Färgerna är hämtade från Skottlands konungaflagga och det norska riksvapnet, som ett uttryck att ögruppen har rötter i de båda länderna. Denna flagga kunde inte registreras av den skotske riksheraldikern, Lord Lyon King of Arms, som ansåg den vara alltför lik vapnet för hertigen av Ulster. Därför utlystes en designtävling i vilken den nuvarande blå-gul-röda flaggan ritad av Duncan Tullock vann.

Namnet på ögruppen har sina rötter tillbaka till forntidens geograf Klaudios Ptolemaios (född 90 e.Kr., död 168 e.Kr.) som kallade öarna för Orcades. Det gamla forniriska namnet var Insi Orc. Orc betyder ung gris eller vildsvin. Då de norska vikingarna kom till öarna tolkade de namnet som Orkn, som var ett gammalt fornnordiskt ord för säl eller kobbe. Ordet ey betyder ö, och namnet blev Orkneyar, idag förkortat till Orkney på engelska.

Det finns spår av bosättningar på Orkneyöarna ända från cirka 3 100 år före Kristus. Det viktigaste fyndet är den förhistoriska bosättningen Skara Brae som efter en kraftig storm år 1850 kom fram i dagsljuset efter att ha varit begravd under sanddynerna i Bay of Skaill på Mainlands västkust. År 1924 kom flera rester av stenhus fram vid arkeologiska utgrävningar. Utgrävningarna fortsatte mellan 1928 och 1930, ledda av Vere Gordon Childe. Skara Brae sattes år 1999 upp på Unescos världsarvslista och är ett av Skottlands fyra världsarv.

Likt Shetlandsöarna i norr bosatte sig norska vikingar även på Orkneyöarna och använde båda dessa ögrupper som bas för räder mot Skottland såväl som mot Norge. Under 800-talets slut fick Harald Hårfager nog av vikingarna och sände en flotta som la under sig öarna. Jarldömet Orkney förblev det fram till 1400-talet, då den dansk-norska kungen Kristian I 1468 pantsatte både Orkneyöarna och Shetlandsöarna till den skotske kungen Jakob III som säkerhet för betalningen av hemgiften för Kristians dotter Margareta. Hemgiften betalades aldrig och Skottland kunde annektera ögrupperna 1472. Idag så räknar man att ungefär hälften av befolkningen på Shetland och Orkneyöarna är ättlingar till de norska bosättarna.

Scapa Flow var bas för Storbritanniens flotta under första och andra världskriget. Den 21 juni 1919, efter vapenstilleståndet, sänkte tyska sjömän 51 av sina internerade örlogsfartyg. Nio sjömän omkom, de sista som dog under första världskriget. Den 14 oktober 1939 blev slagskeppet Royal Oak torpederat vid Scapa Flow, varvid 833 sjömän omkom.