Språk - Esperanto

Språk  >  Esperanto

Esperanto

För restaurangen, se Esperanto (restaurang).''

Esperanto är ett planspråk som konstruerats för att fungera som internationellt hjälpspråk. Av de förslag till internationellt hjälpspråk som framlagts är esperanto det mest spridda.

Språkets namn kommer från den pseudonym, Doktoro Esperanto, det vill säga "en doktor som hoppas", som den polske upphovsmannen dr L.L. Zamenhof använde när han publicerade sitt förslag till internationellt språk år 1887. Zamenhofs syfte med esperanto var att det skulle fungera som andraspråk för alla människor och leda till ökad förståelse och minskad risk för krig och konflikter mellan olika länder och folk. Esperanto har inte antagits officiellt av någon stat. Det används dock som arbetsspråk för flera internationella föreningar och organisationer och används även av människor från olika delar av världen för mellanfolklig kommunikation.

År 1887 publicerade dr L.L. Zamenhof (1859–1917), ögonläkare i Warszawa med ryska som modersmål och sekulariserad jude, grammatik och ordlista till planspråket "Lingvo Internacia de Doktoro Esperanto", som snart kom att kallas esperanto. Esperantos ordförråd bygger till största delen på de romanska språken med vissa germanska och slaviska inslag. Grammatiken brukar dock räknas som agglutinerande, vilket innebär att ordstammarna nästan aldrig förändras eller förkortas, utan fogas till varandra som pusselbitar. Detta innebär att esperanto morfologiskt sett står närmare ungerska, turkiska, koreanska och japanska än de stora indoeuropeiska språken, även om grammatiken i det stora hela, liksom ordförrådet, är klart västerländska.

Zamenhofs syfte med att publicera esperanto var att det skulle bli ett allas andraspråk, som människor kunde lära sig vid sidan om modersmålet för att underlätta kommunikation mellan olika folk. Zamenhof menade att bristen på kommunikation och förståelse var en av orsakerna till krig och fiendskap mellan olika nationaliteter. En orsak till att just Zamenhof kom på denna idé kan ha varit att han växte upp i staden Białystok i nuvarande östra Polen, där fem språk – polska, ryska, vitryska, tyska och jiddisch – talades.

Snabbt slöt sig en grupp idealister i framför allt Ryssland till Zamenhof. Den första esperantoföreningen bildades 1888 i Nürnberg i Tyskland. Esperanto blev med åren ett språk som både talades och användes för fack- och skönlitteratur i original och i översättning. Förutom de ryska esperantisterna spelade esperantister i Uppsala och Paris en stor roll för språkets spridande och utveckling. Zamenhofs dotter, Lidia Zamenhof, besökte Sverige. Inom några år fanns esperantotalande i många länder.

1905 anordnades den första esperantistiska världskongressen – La Unua Universala Kongreso de Esperanto – i Boulogne-sur-Mer, Frankrike. Samma år publicerades La Fundamento de Esperanto ("Esperantos grundval"), en samling av Zamenhofs viktigaste skrifter, som accepterades av kongressen som den oantastliga grunden för språket. Ditintills hade en del reformförslag framförts som skulle ändra vissa grundläggande drag i esperantos grammatik och ortografi. Majoriteten av esperantorörelsen föredrog att ge det nya språket en stabilitet framför att fortsätta en diskussion om stora reformer. Principen var att esperanto nu tillhörde alla språkbrukare och att utvecklingen, liksom för andra språk, skulle ske genom språkanvändningen, inte genom att Zamenhof eller någon annan kunde diktera ändringar.

1907 inträffade en kris i esperantorörelsen, då en mindre grupp var missnöjda med språkets utformning och förespråkade en genomgripande reform. När förslaget inte fick majoritetens stöd lanserades det reformerade språket ido ("avkomling" på esperanto) och en brytning skedde i rörelsen. Sedan dess har hundratals konstgjorda språk lanserats, utan att något har fått samma spridning som esperanto.

De första esperantisterna var till övervägande del intellektuella. Efter första världskriget växte språket och dess bas breddades genom att en arbetaresperantorörelse utvecklades. Även Sovjetunionen förhöll sig först positivt till esperanto, men under den senare delen av 1930-talet utsattes esperantisterna där för förföljelser, liksom i Nazityskland. Efter andra världskriget har språket spritts i mer långsam takt.

Esperantos framgångar jämfört med de andra konstgjorda språken brukar förklaras med ett flertal faktorer. Dels intar esperanto en mellanställning mellan de naturalistiska konstgjorda språken, som försöker imitera befintliga språk både vad gäller grammatik och ordförråd, och de schematiska språken, som är mycket olika de befintliga. L.L. Zamenhof avstod också från sin upphovsrätt på språket och lät det utvecklas fritt som vilket annat språk som helst. På detta sätt har esperanto fått ett liv och en livskraft som inte andra konstgjorda språk har. Ytterligare en annan förklaring är att esperanto mycket tidigt sammankopplades med interna ideo ("inre idé") som innebär att man tänker sig att esperanto, som ett allas andra språk vid sidan av modersmålen, innebär ökad kommunikation och förståelse mellan folken, och på så sätt leder till fred och samarbete. Dikter och sånger har skrivits och används vid olika manifestationer för esperanto, där också symbolen för esperanto, en grön femuddig stjärna, används på flaggor och rockslagsmärken.

Språk

Esperanto (English)  Lingua esperanto (Italiano)  Esperanto (Nederlands)  Espéranto (Français)  Esperanto (Deutsch)  Esperanto (Português)  Эсперанто (Русский)  Esperanto (Español)  Esperanto (Polski)  世界语 (中文)  Esperanto (Svenska)  Esperanto (Română)  エスペラント (日本語)  Есперанто (Українська)  Есперанто (Български)  에스페란토 (한국어)  Esperanto (Suomi)  Bahasa Esperanto (Bahasa Indonesia)  Esperanto (Lietuvių)  Esperanto (Dansk)  Esperanto (Česky)  Esperanto (Türkçe)  Есперанто (Српски / Srpski)  Esperanto (Eesti)  Esperanto (Slovenčina)  Eszperantó nyelv (Magyar)  Esperanto (Hrvatski)  ภาษาเอสเปรันโต (ไทย)  Esperanto (Slovenščina)  Esperanto (Latviešu)  Εσπεράντο (Ελληνικά)  Esperanto (Tiếng Việt) 
 mapnall@gmail.com