Hebreiska
Hebreiska, hebr. ‘ivrit (עִבְרִית), är ett nordvästsemitiskt språk som talas av cirka 9 miljoner människor, främst i Israel där hebreiska är ett officiellt språk. De som talade hebreiska kallades historiskt för hebréer, ett ord som enligt den arameiska traditionen kommer av deras ord abar eller habar, och betyder 'de som gått över', och ska enligt samma tradition anspela på att patriarken Abraham gick över floden Eufrat och begav sig med sin stam till det som idag kallas Israel. De som bodde på andra sidan floden kallades följaktligen "det folk som gick över floden".
Som språk tillhör hebreiska den kanaanitiska språkgruppen. Hebreiska (Israel) och moabitiska (Jordanien) kan kallas sydliga kanaanitiska dialekter, medan feniciska (Libanon) kan kallas en nordlig kanaanitisk dialekt. Kanaanitiska är nära besläktat med arameiska och i mindre grad arabiska. Medan andra kanaanitiska språk har utrotats, har hebreiska överlevt. Hebreiska hade sin blomstringstid som talspråk i Israel från 900-talet f.Kr. till tiden för den bysantinska perioden på 200 eller 300-talet e.Kr. Sedan fortsatte hebreiska att vara ett skriftspråk till modern tid, då språket återupplivades som talspråk på 1800-talet.
Från början använde hebreiskan det fenicisk-kanaaneiska alfabetet som omfattade 22 bokstäver med endast konsonanter. I och med Jerusalems fall 587 f.Kr. och de efterföljande deportationerna bytte man alfabet från det fenicisk-kanaaneiska till det arameiska, även det med 22 konsonanter. Av de bevarade antika skrifterna så är Nash-papyrusen och Dödahavsrullarna några av de viktigaste.
Mishnahebreiskan var ett vardagligt talat språk som användes för att skriva ner den judiska muntliga traditionen i Mishnan. Mishnahebreiskan ersattes gradvis med arameiskan och upphörde som talspråk någon gång på 300- eller 400-talet e.Kr. Mishnahebreiskan och den tidigare bibelhebreiskan kvarstod dock som liturgiska språk för judendomen. Då hebreiska enbart hade blivit ett skriftspråk uppstod problem med att identifiera ordens korrekta uttal och därför börjades hjälpbokstäver tillfogas för att antyda vilka vokaler som skulle användas och under 500-talet började man markera vokalerna med punkter i texten.
Som språk tillhör hebreiska den kanaanitiska språkgruppen. Hebreiska (Israel) och moabitiska (Jordanien) kan kallas sydliga kanaanitiska dialekter, medan feniciska (Libanon) kan kallas en nordlig kanaanitisk dialekt. Kanaanitiska är nära besläktat med arameiska och i mindre grad arabiska. Medan andra kanaanitiska språk har utrotats, har hebreiska överlevt. Hebreiska hade sin blomstringstid som talspråk i Israel från 900-talet f.Kr. till tiden för den bysantinska perioden på 200 eller 300-talet e.Kr. Sedan fortsatte hebreiska att vara ett skriftspråk till modern tid, då språket återupplivades som talspråk på 1800-talet.
Från början använde hebreiskan det fenicisk-kanaaneiska alfabetet som omfattade 22 bokstäver med endast konsonanter. I och med Jerusalems fall 587 f.Kr. och de efterföljande deportationerna bytte man alfabet från det fenicisk-kanaaneiska till det arameiska, även det med 22 konsonanter. Av de bevarade antika skrifterna så är Nash-papyrusen och Dödahavsrullarna några av de viktigaste.
Mishnahebreiskan var ett vardagligt talat språk som användes för att skriva ner den judiska muntliga traditionen i Mishnan. Mishnahebreiskan ersattes gradvis med arameiskan och upphörde som talspråk någon gång på 300- eller 400-talet e.Kr. Mishnahebreiskan och den tidigare bibelhebreiskan kvarstod dock som liturgiska språk för judendomen. Då hebreiska enbart hade blivit ett skriftspråk uppstod problem med att identifiera ordens korrekta uttal och därför börjades hjälpbokstäver tillfogas för att antyda vilka vokaler som skulle användas och under 500-talet började man markera vokalerna med punkter i texten.
