Interlingua
Interlingua är ett internationellt hjälpspråk dock i grunden ett "eurolingua" eftersom det är baserat på det gemensamma ordförrådet i de stora västeuropeiska språken, och med en förenklad grammatik. Det är ett så kallat naturalistiskt, "nylatinskt" språk som är tämligen omedelbart begripligt för talare av dess källspråk. En tillströmning av engelska ord med överensstämmelse mellan stavning och uttal förekommer, men inga ord utanför latinsfären och anglosfären, förutom gamla ord från till exempel arabiska och persiska som lånades in till Europa för hundratals eller tusentals år sedan. Vid sidan av esperanto är det ett av de mera spridda konstgjorda språken.
Det gemensamma språkliga arvet i de moderna språken i Europa och Amerika är av latinskt och grekiskt ursprung. Detta ordförråd har International Auxiliary Language Association sammanställt och standardiserat till språket interlingua.
Interlinguas grammatik är kraftigt förenklad jämfört med de språk som det baseras på. På grund av att ordförrådet till största delen utgörs av ord som är gemensamma för de romanska språken och till ganska stor del även engelskan och andra europeiska språk kan en någorlunda språkligt bildad europé eller amerikan ganska väl följa en teknisk eller vetenskaplig text inom sitt område på interlingua utan särskilda förstudier. Att aktivt tillägna sig språket går relativt fort tack vare den grammatiska förenklingen. En person vars modersmål är italienska, spanska eller portugisiska har inga stora svårigheter att förstå interlingua (men kanske att korrekt tillägna sig det), vilket gör att över en halv miljard människor i Europa och Sydamerika hjälpligt förstår språket, även om de aldrig har hört talas om det.
För folk i Afrika och Asien kan interlingua fungera som en nyckel till de västerländska språken, i dess egenskap av "minsta gemensamma nämnare".
I språkundervisningen i Sverige och andra länder kan det användas som en nyckel till de främmande orden. Det användes med framgång under flera år i gymnasieundervisningen i allmän språkkunskap i Varberg.
Ordförrådet grundar sig i första hand på de mest spridda romanska språken samt engelskan, vars ordförråd också till största delen är av romanskt ursprung, fast det i grunden är ett germanskt språk. Om ett ord förekommer i tre av de fyra källspråksenheterna engelska, franska, italienska och spanska med portugisiska, så är det per definition ett interlingua-ord. Stavningen normaliseras sedan, vilket innebär att man går tillbaka till en gemensam prototyp, ur vilken de olika formerna har utvecklats. Ofta hamnar man då rätt nära den form ordet hade i latinet, men utan latinets grammatiska ändelser.
Exempel: fr livre + it libro + sp libro + pt livro ⇒ interlingua libro (bok).
Ett ord som bara förekommer i två av de fyra källspråksenheterna får ändå vara med om det dessutom finns i tyska eller ryska.
Exempel: fr fenêtre + it finestra + ty Fenster ⇒ interlingua fenestra (fönster).
Villkoret att ett ord "finns" i ett visst språk innebär inte nödvändigtvis att det måste återfinnas i sin grundform; det räcker med att ordstammen finns med i någon avledning.
Det gemensamma språkliga arvet i de moderna språken i Europa och Amerika är av latinskt och grekiskt ursprung. Detta ordförråd har International Auxiliary Language Association sammanställt och standardiserat till språket interlingua.
Interlinguas grammatik är kraftigt förenklad jämfört med de språk som det baseras på. På grund av att ordförrådet till största delen utgörs av ord som är gemensamma för de romanska språken och till ganska stor del även engelskan och andra europeiska språk kan en någorlunda språkligt bildad europé eller amerikan ganska väl följa en teknisk eller vetenskaplig text inom sitt område på interlingua utan särskilda förstudier. Att aktivt tillägna sig språket går relativt fort tack vare den grammatiska förenklingen. En person vars modersmål är italienska, spanska eller portugisiska har inga stora svårigheter att förstå interlingua (men kanske att korrekt tillägna sig det), vilket gör att över en halv miljard människor i Europa och Sydamerika hjälpligt förstår språket, även om de aldrig har hört talas om det.
För folk i Afrika och Asien kan interlingua fungera som en nyckel till de västerländska språken, i dess egenskap av "minsta gemensamma nämnare".
I språkundervisningen i Sverige och andra länder kan det användas som en nyckel till de främmande orden. Det användes med framgång under flera år i gymnasieundervisningen i allmän språkkunskap i Varberg.
Ordförrådet grundar sig i första hand på de mest spridda romanska språken samt engelskan, vars ordförråd också till största delen är av romanskt ursprung, fast det i grunden är ett germanskt språk. Om ett ord förekommer i tre av de fyra källspråksenheterna engelska, franska, italienska och spanska med portugisiska, så är det per definition ett interlingua-ord. Stavningen normaliseras sedan, vilket innebär att man går tillbaka till en gemensam prototyp, ur vilken de olika formerna har utvecklats. Ofta hamnar man då rätt nära den form ordet hade i latinet, men utan latinets grammatiska ändelser.
Exempel: fr livre + it libro + sp libro + pt livro ⇒ interlingua libro (bok).
Ett ord som bara förekommer i två av de fyra källspråksenheterna får ändå vara med om det dessutom finns i tyska eller ryska.
Exempel: fr fenêtre + it finestra + ty Fenster ⇒ interlingua fenestra (fönster).
Villkoret att ett ord "finns" i ett visst språk innebär inte nödvändigtvis att det måste återfinnas i sin grundform; det räcker med att ordstammen finns med i någon avledning.