Latin
Latin, på latin lingua latīna eller latīnus sermo, är det språk som var skriftspråk i romerska riket och som under medeltiden och långt fram i nyare tid var det dominerande skriftspråket i Europa. Skillnaden mellan talspråk och skriftspråk i romarriket var redan tidigt stora och accelererade. Termen vulgärlatin används när man verkligen syftar på romarnas talspråk. De äldsta bevarade inskriptionerna är från 500-talet f.Kr. Språkets namn kommer av den italienska regionen som under antiken hette Latium (nuvarande Lazio).
Latin är ett indoeuropeiskt språk inom språkgruppen italiska språk. Den äldsta formen av latinet kallas gammallatin eller fornlatin, och delades med tiden upp i överklassens språk klassiskt latin och de folkliga talspråken i romarriket, vulgärlatinet.
Klassiskt latin ersattes allt mer av vulgärlatin i och med att vägnätet förföll under romarrikets senare tid. Först i och med Frankerriket på 700-talet förbättrades kommunikationerna i Västeuropa, men då hade dialektskillnaderna i vulgärlatin blivit så stora att vanligt folk hade svårt att förstå varandra. Från 800-talet och framåt kan man se dialekterna som skilda språk, de romanska språken.
Klassiskt latin användes länge som vetenskapens internationella skriftspråk och som lingua franca i stora delar av Europa. Inom systematiken används latin tillsammans med grekiska för vetenskapliga namn på djur, växter och andra arter, och används också för namn på sjukdomar och inom anatomin. Dessutom är grundläggande kunskaper om latin fortfarande betydelsefulla för att förstå europeisk historia och europeiska språk.
Utbildningar i latin finns i Sverige alltjämt både i gymnasieskolan och vid universiteten. År 2009 ägde den fjortonde internationella kongressen om nylatin rum vid Uppsala universitet, då 200 experter från många länder debatterade nylatinets senaste utveckling.
Klassiskt latin ses ofta som ett utdött språk, men i och med den obrutna förmedlingen över generationerna från vulgärlatin till de moderna romanska språken kan det ses som ett levande språk. Många studerar dock fortfarande latin, och det är officiellt språk i Vatikanstaten.
Latin ingår i den italiska språkgruppen jämte bl.a. de utdöda språken faliskiska, oskiska och umbriska. Latin tillhör den latinofaliskiska språkgrenen. De italiska språken fördes till Italienska halvön av migrerande stammar under 800- eller 700-talet f.Kr. Den dialekt som talades i Latium runt floden Tibern – där den antika romerska civilisationen skulle uppstå – utvecklades till latin. Klassiskt latin brukar hänföras till den ungefärliga perioden 175 f.Kr. – 200 e.Kr.
Det latin som talades i senantiken, ungefär tiden 200 – 700 brukar kallas senlatin. Detta övergick successivt till medeltidslatin, som med viss överlappning brukar hänföras till tiden ungefär 600 – 1 500.
Även om överlevande romersk litteratur från antiken består nästan uteslutande av klassiskt latin, utgjordes det faktiska talade språket hos allmogen i det Västromerska riket av vulgärlatin. Det klassiska latinet var snarast en förfinad version av talspråket. Skillnaden ligger i stilnivå; i nästan alla språk uppstår ett officiellt språk efter en utbredd läsförståelse.
Latin var under lång tid det juridiska och administrativa språket i det romerska imperiet. Men samtidigt var klassisk grekiska ett andraspråk hos den välutbildade eliten, då stora delar av litteraturen och filosofin som studerades av överklassen var författad på grekiska. I imperiets östra halva – vilken skulle bli Bysantinska riket – efter Väst- och Östroms slutliga splittrande år 395, ersatte grekiskan i slutänden latinet som det juridiska och administrativa språket; det hade under lång tid varit lingua franca för österländska romarmedborgare av alla samhällsklasser.
Latin är ett indoeuropeiskt språk inom språkgruppen italiska språk. Den äldsta formen av latinet kallas gammallatin eller fornlatin, och delades med tiden upp i överklassens språk klassiskt latin och de folkliga talspråken i romarriket, vulgärlatinet.
Klassiskt latin ersattes allt mer av vulgärlatin i och med att vägnätet förföll under romarrikets senare tid. Först i och med Frankerriket på 700-talet förbättrades kommunikationerna i Västeuropa, men då hade dialektskillnaderna i vulgärlatin blivit så stora att vanligt folk hade svårt att förstå varandra. Från 800-talet och framåt kan man se dialekterna som skilda språk, de romanska språken.
Klassiskt latin användes länge som vetenskapens internationella skriftspråk och som lingua franca i stora delar av Europa. Inom systematiken används latin tillsammans med grekiska för vetenskapliga namn på djur, växter och andra arter, och används också för namn på sjukdomar och inom anatomin. Dessutom är grundläggande kunskaper om latin fortfarande betydelsefulla för att förstå europeisk historia och europeiska språk.
Utbildningar i latin finns i Sverige alltjämt både i gymnasieskolan och vid universiteten. År 2009 ägde den fjortonde internationella kongressen om nylatin rum vid Uppsala universitet, då 200 experter från många länder debatterade nylatinets senaste utveckling.
Klassiskt latin ses ofta som ett utdött språk, men i och med den obrutna förmedlingen över generationerna från vulgärlatin till de moderna romanska språken kan det ses som ett levande språk. Många studerar dock fortfarande latin, och det är officiellt språk i Vatikanstaten.
Latin ingår i den italiska språkgruppen jämte bl.a. de utdöda språken faliskiska, oskiska och umbriska. Latin tillhör den latinofaliskiska språkgrenen. De italiska språken fördes till Italienska halvön av migrerande stammar under 800- eller 700-talet f.Kr. Den dialekt som talades i Latium runt floden Tibern – där den antika romerska civilisationen skulle uppstå – utvecklades till latin. Klassiskt latin brukar hänföras till den ungefärliga perioden 175 f.Kr. – 200 e.Kr.
Det latin som talades i senantiken, ungefär tiden 200 – 700 brukar kallas senlatin. Detta övergick successivt till medeltidslatin, som med viss överlappning brukar hänföras till tiden ungefär 600 – 1 500.
Även om överlevande romersk litteratur från antiken består nästan uteslutande av klassiskt latin, utgjordes det faktiska talade språket hos allmogen i det Västromerska riket av vulgärlatin. Det klassiska latinet var snarast en förfinad version av talspråket. Skillnaden ligger i stilnivå; i nästan alla språk uppstår ett officiellt språk efter en utbredd läsförståelse.
Latin var under lång tid det juridiska och administrativa språket i det romerska imperiet. Men samtidigt var klassisk grekiska ett andraspråk hos den välutbildade eliten, då stora delar av litteraturen och filosofin som studerades av överklassen var författad på grekiska. I imperiets östra halva – vilken skulle bli Bysantinska riket – efter Väst- och Östroms slutliga splittrande år 395, ersatte grekiskan i slutänden latinet som det juridiska och administrativa språket; det hade under lång tid varit lingua franca för österländska romarmedborgare av alla samhällsklasser.
