Nederländska
Nederländska eller holländska är ett västgermanskt språk av lågfrankiskt ursprung. Det talas främst i Nederländerna och Belgien, samt i dessa länders före detta kolonier.
Den variant av nederländska som talas i norra och sydvästra Belgien kallas för flamländska. Holländska och flamländska betraktas som olika dialekter av samma språk, där det flamländska ordförrådet använder fler lånord från franskan, medan det holländska ordförrådet använder fler lånord från engelskan och möjligen från tyskan.
Nederländskan anses ha uppstått runt år 400 efter Kristus som ett eget språk ur västlågfrankiskan i inblandning av lågsaxiska och nordsjögermanska inslag.
Det språk som talades cirka 1250–1500 brukar kallas medelnederländska (ibland medelholländska).
En tidig nederländsk skrift finns, daterad till omkring 1100, skriven av en flamländsk munk i ett kloster i Rochester, England. Den lyder som följer: "Hebban olla uogala nestas hagunnan, hinase ic enda tu, wat unbidan we nu" ("alla fåglar har byggt bo förutom du och jag, vad väntar vi på"). Under en lång period ansågs den vara det tidigaste beviset på nederländska, men senare har ännu äldre fragment hittats, som "Visc flot aftar themo uuatare" ("en fisk simmade i vattnet") och "Gelobistu in got alamehtigan fadaer" ("tror du på gud den allmäktige fadern"). Det senare fragmentet var skrivet redan år 900. Det råder viss oenighet om texterna. Luc De Grauwe, professor vid universitetet i Gent ifrågasätter språket i dessa texter och anser dem vara fornengelska.
Till de äldsta tydligare exemplen på nederländska är Hendrik van Veldekes legend om Sankt Servatius leverne. Den är författad på medellimburgiska. Under 1200-talet hade skriftspråket flamländsk prägel, under 1300-talet flamländsk och brabantisk, och under 1400-talet tar brabantiskan över. Från 1500-talet blir det holländska språket normgivande för språkets utveckling. Språket kallas i medeltidstexter Diets eller Duuts vilket betyder folkspråk, i kontrast till de lärdas latin.
Under 1500-talet börjar en nationell enhetssträvan inom det nederländska språket. 1574 utgav Cornelius Kiliaan Dictionarium teutonico-latinum det första lexikonet på nederländska i Antwerpen. 1584 utkom den första grammatiken, Twe-spraack van de Nederduytsche letterkunst, författad av Hendrik Laurenszoon Spiegel.
1618, när en nederländsk bibelöversättning skulle göras som folk i hela landet kunde förstå, skapades ett enhetligt språk. Denna översättning, som kom ut 1637 var oerhört viktigt för bildandet av ett enhetligt språk. Språket kombinerade särdrag från många dialekter, men baserades mest på holländska dialekter.
I och med den westfaliska freden klövs det nederländska språkområdet mellan två nationer, Nederländerna i norr och det Habsburgska riket i söder där franska var det officiella språket och de nederländska språken/dialekterna, flamländska, brabantiska och limburgiska, förde en tynande tillvaro. I Nederländerna började istället ett enhetsspråk etableras, baserat på stadsdialekterna i provinsen Holland. I samband med Napoleons fall bildades Kungariket Nederländerna, som omfattade ungefär nuvarande Benelux, och nederländska blev regeringsspråk i Flandern. Kungariket upplöstes dock redan 1830 efter en revolt i söder, och i det nybildade Belgien återfick franskan sin position som ensamt regeringsspråk. För att skydda språket anpassades flamländskan till den nederländska som etablerat sig i norr. Från 1847 hölls gemensamma språkkongresser, 1882 började en gemensam ordbok ges ut. 1898 fick nederländskan/flamländskan officiell status i Belgien och 1938 blev det det enda officiella språket i Flandern. 1947 kom gemensamma stavningsregler för Nederländerna och Belgien, 1980 ingicks en språkunion och 1984 skrevs en gemensam grammatik.
Språket kallas dutch på engelska, vilket är mycket likt det tyska språkets namn på sig själv, deutsch. Båda (liksom svenska ordet tyska) kommer från det gammalgermanska ordet theudisk (lånat till latin som theodiscus) som betyder "folklig", betecknande under äldre medeltid alla västgermanska språk, i motsats till latin som regerade som skriftspråk. På engelska valde man att använda en referens till England som namn på sitt eget språk, och Dutch som namn på det närmaste västgermanska språket. På andra språk inklusive av dem själva används en referens till Nederländerna som namn på språket (danska: nederlandsk, tyska: niederländisch, etc) eller ett lån av det namnet (franska: néerlandais, spanska: neerlandés).
Den variant av nederländska som talas i norra och sydvästra Belgien kallas för flamländska. Holländska och flamländska betraktas som olika dialekter av samma språk, där det flamländska ordförrådet använder fler lånord från franskan, medan det holländska ordförrådet använder fler lånord från engelskan och möjligen från tyskan.
Nederländskan anses ha uppstått runt år 400 efter Kristus som ett eget språk ur västlågfrankiskan i inblandning av lågsaxiska och nordsjögermanska inslag.
Det språk som talades cirka 1250–1500 brukar kallas medelnederländska (ibland medelholländska).
En tidig nederländsk skrift finns, daterad till omkring 1100, skriven av en flamländsk munk i ett kloster i Rochester, England. Den lyder som följer: "Hebban olla uogala nestas hagunnan, hinase ic enda tu, wat unbidan we nu" ("alla fåglar har byggt bo förutom du och jag, vad väntar vi på"). Under en lång period ansågs den vara det tidigaste beviset på nederländska, men senare har ännu äldre fragment hittats, som "Visc flot aftar themo uuatare" ("en fisk simmade i vattnet") och "Gelobistu in got alamehtigan fadaer" ("tror du på gud den allmäktige fadern"). Det senare fragmentet var skrivet redan år 900. Det råder viss oenighet om texterna. Luc De Grauwe, professor vid universitetet i Gent ifrågasätter språket i dessa texter och anser dem vara fornengelska.
Till de äldsta tydligare exemplen på nederländska är Hendrik van Veldekes legend om Sankt Servatius leverne. Den är författad på medellimburgiska. Under 1200-talet hade skriftspråket flamländsk prägel, under 1300-talet flamländsk och brabantisk, och under 1400-talet tar brabantiskan över. Från 1500-talet blir det holländska språket normgivande för språkets utveckling. Språket kallas i medeltidstexter Diets eller Duuts vilket betyder folkspråk, i kontrast till de lärdas latin.
Under 1500-talet börjar en nationell enhetssträvan inom det nederländska språket. 1574 utgav Cornelius Kiliaan Dictionarium teutonico-latinum det första lexikonet på nederländska i Antwerpen. 1584 utkom den första grammatiken, Twe-spraack van de Nederduytsche letterkunst, författad av Hendrik Laurenszoon Spiegel.
1618, när en nederländsk bibelöversättning skulle göras som folk i hela landet kunde förstå, skapades ett enhetligt språk. Denna översättning, som kom ut 1637 var oerhört viktigt för bildandet av ett enhetligt språk. Språket kombinerade särdrag från många dialekter, men baserades mest på holländska dialekter.
I och med den westfaliska freden klövs det nederländska språkområdet mellan två nationer, Nederländerna i norr och det Habsburgska riket i söder där franska var det officiella språket och de nederländska språken/dialekterna, flamländska, brabantiska och limburgiska, förde en tynande tillvaro. I Nederländerna började istället ett enhetsspråk etableras, baserat på stadsdialekterna i provinsen Holland. I samband med Napoleons fall bildades Kungariket Nederländerna, som omfattade ungefär nuvarande Benelux, och nederländska blev regeringsspråk i Flandern. Kungariket upplöstes dock redan 1830 efter en revolt i söder, och i det nybildade Belgien återfick franskan sin position som ensamt regeringsspråk. För att skydda språket anpassades flamländskan till den nederländska som etablerat sig i norr. Från 1847 hölls gemensamma språkkongresser, 1882 började en gemensam ordbok ges ut. 1898 fick nederländskan/flamländskan officiell status i Belgien och 1938 blev det det enda officiella språket i Flandern. 1947 kom gemensamma stavningsregler för Nederländerna och Belgien, 1980 ingicks en språkunion och 1984 skrevs en gemensam grammatik.
Språket kallas dutch på engelska, vilket är mycket likt det tyska språkets namn på sig själv, deutsch. Båda (liksom svenska ordet tyska) kommer från det gammalgermanska ordet theudisk (lånat till latin som theodiscus) som betyder "folklig", betecknande under äldre medeltid alla västgermanska språk, i motsats till latin som regerade som skriftspråk. På engelska valde man att använda en referens till England som namn på sitt eget språk, och Dutch som namn på det närmaste västgermanska språket. På andra språk inklusive av dem själva används en referens till Nederländerna som namn på språket (danska: nederlandsk, tyska: niederländisch, etc) eller ett lån av det namnet (franska: néerlandais, spanska: neerlandés).
Land
-
Aruba
Aruba (på papiamento Aruba) är ett av de fyra autonoma länderna inom Konungariket Nederländerna och utgörs av en ö i Små Antillerna, Västindien.
Aruba beboddes först av arawakindianer och den tidigast kända bosättningen på ön är daterad till 1000-talet. Ön upptäcktes av européerna den 6 juli 1499 av spanjoren Alonso de Ojeda och tillhörde Spanien fram till maj 1636 då den tillföll Nederländerna. Aruba förvaltades först av holländska West-Indische Compagnie (Nederländska Västindiska Kompaniet) fram till år 1848 då den införlivades i Nederländska Antillerna. Mellan 1799 och 1816 var ön tidvis ockuperad av Storbritannien för att senare återgå till Nederländerna. -
Curaçao
* Denna artikel behandlar landet som tillhör Konungariket Nederländerna. För citruslikören, se Curaçao (likör).
Curaçao (på papiamento Kòrsou) är ett autonomt område inom Konungariket Nederländerna och utgörs av en ö i Västindien. -
Karibiska Nederländerna
Karibiska Nederländerna (nederländska: Caribisch Nederland, papiamento: Hulanda Karibe) består sedan upplösningen av Nederländska Antillerna (10 oktober 2010) av tre nederländska kommuner i Västindien: öarna Bonaire, Sint Eustatius och Saba, även kallade BES-öarna. Öarna ingår i Nederländerna.
* Kungariket Nederländerna -
Sint Maarten
* Denna artikel behandlar området som tillhör Konungariket Nederländerna. För hela ön, se Saint Martin (ö).
Sint Maarten är ett av de fyra autonoma länderna inom Kungariket Nederländerna. Landet utgörs av den sydliga delen av ön Saint Martin i Västindien. Sint Maarten var ett så kallat eilandgebied fram till år 2010 då Nederländska Antillerna upphörde att existera. Namnet Sint Maarten är nederländska för "Sankt Martin". -
Surinam
Surinam (nederländska: Republiek Suriname), formellt Republiken Surinam, är en stat i norra Sydamerika vid Atlanten. Landet gränsar till Brasilien, Guyana och Franska Guyana och är Sydamerikas minsta självständiga land (motsvarar ungefär Tunisiens yta). En stor del av Surinam är bevuxet av tropisk regnskog och där finns en mycket artrik flora och fauna. Landets befolkning uppskattades i juli 2016 till 585 000.
Surinam är tillsammans med grannlandet Guyana de enda nationerna på det amerikanska fastlandet som tillämpar vänstertrafik.
