Ossetiska
Ossetiska (ossetiska: ирон ӕвзаг, iron ævzag eller иронау, ironau; "ossetiska" kommer av det georgiska ოსეთი, Oseti, för Ossetien) är ett indoiranskt språk som talas av osseterna i Kaukasien. Det skrivs med en variant av det kyrilliska alfabetet. En äldre form av ossetiskan talades av en skytisk folkstam, alanerna.
Språket är jämte armeniskan och ryskan de enda av språken talade i Kaukasien som tillhör de indoeuropeiska språken. Närmare bestämt är ossetiskan ett iranskt språk, som kommer närmast medelpersiska (pehlevi).
Kasusändelserna är lika i singularis och pluralis, med den skillnad att de i pluralis fogas efter pluralmärket -t-. Den ursprungliga indoeuropeiska deklinationen är i det närmaste förlorad, men språket har utbildat ett nytt kasussystem genom postpositioners fogande till stammen. Verbet har olika ändelser för tre personer i varje numerus.
Man skiljer mellan tre dialekter:
* 1) den östra eller ironska - av Sjögren ("Ossetische Sprachlehre", 1844) kallad den tagauriska - norr om Kaukasus omkring Tereks mellersta lopp samt dess bifloder Fiag, Gizel, Ardon.
* 2) den västra eller digoriska, norr om Kaukasus i väster omkring Tereks biflod Uruch.
* 3) den södra eller tualiska, söder om Kaukasus.
Det äldsta ossetiska trycket är en läslära från 1798 på kyrkoslaviska och ossetiska (med kyrkoslaviska bokstäver). Sedan Sjögrens tid användes för ossetiskt tryck ett av honom uppgjort alfabet, som grundar sig på den nyryska skriften. På östlig (ironsk) dialekt är nästan all befintlig ossetisk litteratur skriven. Denna var före sovjetisk tid uteslutande av religiöst innehåll (Bibeln, kyrkohandboken, biblisk historia etc.). Kosta Chetagurov (Chetægkaty Kosta) som levde i slutet av 1800-talet räknas som föregångaren inom ossetisk litteratur.
Modern kyrilliska alfabetet (1938 - idag)
Latinska alfabetet (1923-1937)
Språket är jämte armeniskan och ryskan de enda av språken talade i Kaukasien som tillhör de indoeuropeiska språken. Närmare bestämt är ossetiskan ett iranskt språk, som kommer närmast medelpersiska (pehlevi).
Kasusändelserna är lika i singularis och pluralis, med den skillnad att de i pluralis fogas efter pluralmärket -t-. Den ursprungliga indoeuropeiska deklinationen är i det närmaste förlorad, men språket har utbildat ett nytt kasussystem genom postpositioners fogande till stammen. Verbet har olika ändelser för tre personer i varje numerus.
Man skiljer mellan tre dialekter:
* 1) den östra eller ironska - av Sjögren ("Ossetische Sprachlehre", 1844) kallad den tagauriska - norr om Kaukasus omkring Tereks mellersta lopp samt dess bifloder Fiag, Gizel, Ardon.
* 2) den västra eller digoriska, norr om Kaukasus i väster omkring Tereks biflod Uruch.
* 3) den södra eller tualiska, söder om Kaukasus.
Det äldsta ossetiska trycket är en läslära från 1798 på kyrkoslaviska och ossetiska (med kyrkoslaviska bokstäver). Sedan Sjögrens tid användes för ossetiskt tryck ett av honom uppgjort alfabet, som grundar sig på den nyryska skriften. På östlig (ironsk) dialekt är nästan all befintlig ossetisk litteratur skriven. Denna var före sovjetisk tid uteslutande av religiöst innehåll (Bibeln, kyrkohandboken, biblisk historia etc.). Kosta Chetagurov (Chetægkaty Kosta) som levde i slutet av 1800-talet räknas som föregångaren inom ossetisk litteratur.
Modern kyrilliska alfabetet (1938 - idag)
Latinska alfabetet (1923-1937)