Platina
Platina är ett metalliskt grundämne som tillhör gruppen tunga platinametaller. Det kategoriseras som ädelmetall. Platina förekommer i legeringar och används bland annat i kemiska apparater, inom tandteknik och i smycken. Namnet kommer av det spanska ordet platino som betyder "litet silver".
Platina är en silvervit ädelmetall som i ren form är smidbar och böjlig, precis som guld. De flesta platinasmycken som säljs i Sverige är i form av vigselringar eller förlovningsringar. I USA, Tyskland och en del andra länder är dock platina en vanligt förekommande metall i alla sorters ytterst exklusiva smycken, oftast tillsammans med diamanter. Platina är en mycket bra katalysator och används bland annat vid tillverkning av svavelsyra. Den är olöslig i saltsyra och salpetersyra men löser sig i kungsvatten (saltsyra/salpetersyra=3/1). De vanligaste oxidationsstadierna är +2 och +4. Ledningsförmågan för elektricitet och värme är cirka en sjättedel av koppars ledningsförmåga. Trots den dåliga ledningsförmågan används ibland platinaöverdrag på elektriska kontakter i oskyddad miljö som inte får oxidera.
Laboratorieutrustning av platina används vid kemiska analyser för att utrustningen inte skall reagera med provet. Att så inte sker är av yttersta vikt då ett provs kemiska sammansättning skall klarläggas.
Platina har sedan länge använts av urbefolkningen i Central- och Sydamerika. Den första europeiska hänvisningen till platina finner man i skrifter från år 1557 i den italienske humanisten Julius Caesar Scaligers (1484–1558) skrifter som beskrivning av en mystisk metall som förekom i de centralamerikanska gruvorna. Däremot genomfördes de första noggrannare studierna av platina från Sydamerika av Antonio de Ulloa år 1735 och av engelsmannen Charles Wood år 1741. Henrik Teofilus Scheffer vid Kungliga myntverket i Stockholm var år 1752 den förste som genomförde en mer noggrann studie och kunde visa att platina var en självständig metall. Det dröjde dock till år 1803 innan man med säkerhet kunnat påvisa att råplatina egentligen utgör en förening av flera metaller, förutom platina palladium, rodium, osmium och iridium; år 1845 upptäcktes ännu en till, rutenium.
Fram till år 1822 kom all platina från Amerika. Detta år upptäckte man förekomst av platina i guldvaskerierna i Ural, och snart visade det sig att platina fanns längs hela Uralbergen.
Snart var produktionen i Uralbergen större än den i Colombia. Under första världskriget minskade dock den ryska tillverkningen och den sydamerikanska blev åter den största. År 1915 började även Kanada med en storskalig utvinning av platina. Mellan åren 1924 och 1925 började man även utvinna platina i Sydafrika.
Platina är en silvervit ädelmetall som i ren form är smidbar och böjlig, precis som guld. De flesta platinasmycken som säljs i Sverige är i form av vigselringar eller förlovningsringar. I USA, Tyskland och en del andra länder är dock platina en vanligt förekommande metall i alla sorters ytterst exklusiva smycken, oftast tillsammans med diamanter. Platina är en mycket bra katalysator och används bland annat vid tillverkning av svavelsyra. Den är olöslig i saltsyra och salpetersyra men löser sig i kungsvatten (saltsyra/salpetersyra=3/1). De vanligaste oxidationsstadierna är +2 och +4. Ledningsförmågan för elektricitet och värme är cirka en sjättedel av koppars ledningsförmåga. Trots den dåliga ledningsförmågan används ibland platinaöverdrag på elektriska kontakter i oskyddad miljö som inte får oxidera.
Laboratorieutrustning av platina används vid kemiska analyser för att utrustningen inte skall reagera med provet. Att så inte sker är av yttersta vikt då ett provs kemiska sammansättning skall klarläggas.
Platina har sedan länge använts av urbefolkningen i Central- och Sydamerika. Den första europeiska hänvisningen till platina finner man i skrifter från år 1557 i den italienske humanisten Julius Caesar Scaligers (1484–1558) skrifter som beskrivning av en mystisk metall som förekom i de centralamerikanska gruvorna. Däremot genomfördes de första noggrannare studierna av platina från Sydamerika av Antonio de Ulloa år 1735 och av engelsmannen Charles Wood år 1741. Henrik Teofilus Scheffer vid Kungliga myntverket i Stockholm var år 1752 den förste som genomförde en mer noggrann studie och kunde visa att platina var en självständig metall. Det dröjde dock till år 1803 innan man med säkerhet kunnat påvisa att råplatina egentligen utgör en förening av flera metaller, förutom platina palladium, rodium, osmium och iridium; år 1845 upptäcktes ännu en till, rutenium.
Fram till år 1822 kom all platina från Amerika. Detta år upptäckte man förekomst av platina i guldvaskerierna i Ural, och snart visade det sig att platina fanns längs hela Uralbergen.
Snart var produktionen i Uralbergen större än den i Colombia. Under första världskriget minskade dock den ryska tillverkningen och den sydamerikanska blev åter den största. År 1915 började även Kanada med en storskalig utvinning av platina. Mellan åren 1924 och 1925 började man även utvinna platina i Sydafrika.